nu är allt ett minne men ändå mycket mer

satt och kollade igenom gamla artiklar från tidningar idag som handlade om handbollen och jag hade ju ganska många om vårat lag kan jag säga. alltså vi var verkligen bra, vi var bland de bästa i våran åldersklass, i sverige. vi vann nästan alla cuper vi åkte på, det är grymt. det känns på något vis konstigt att jag slutade efter 9 år, bara så där. det gick väldigt snabbt från att tröttna lite grann till att sluta helt. egentligen är jag besviken på mig själv att jag bara slutade, att jag inte försökte ett tag till. nu när jag tänker efter fattar jag inte varför jag slutade, jag hade självklart mina skäl till att sluta men jag älskade ju att spela. i själva verket får jag inte ihop det här i mitt huvud just nu! det är sjukt vad jag saknar sporten. varje dag, bara mer och mer.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0